Jag kom att tänka på en sak i Fredags.
Så här var det. Jag är så himla lat så jag betalade min storebror 20 spänn för att hans kulle köra mig ner till bankomaten så jag kunde hämta ut pengar till mamma.
På vägen dit så märkte jag hur svårt det var att prata med honom. Så kom jag att tänka på hur sällan vi faktiskt pratar med varandra. Vi bor under samma tak, men vi behandlar varandra som luft ungefär, man vet att den andra är där men ingenting man tänker på.
När vi satt i bilden var det liksom pinsamt så jag försökte få igång ett samtal med honom, men det blev bara spänt liksom, det kändes som att sitta brevid en främling och då har vi ändå ott under samma tak i 14 år (bodde ju i fosterfamilj i 4 år).
Det känns ganska hemskt faktiskt, att jag inte ens känner min bror, jag kan inte prata med honom.