Åhh!
Jag känner mig hur dum som helst nu, jag har jätte dåligt samvete.
Jag hade lovat mig själv att lägga en blomma på Dannes grav den 16 April (hans födelsedag). Han skulle ha fyllt 21 då.
Men jag som är så extremt tankspridd glömde fullständigt av detta.
Hur kunde jag glömma av hans födelsedag? Han som alltid kommer att äga den där alldeles speciella platsen i mitt hjärta. Hur kunde jag glömma? Jag får helt enkelt kompensera detta med att kanske besöka graven lite oftare. Det är ca. 2 1/2 år sedan han dog och jag har besökt hans grav 6 gånger. Jag är ju pinsamt dålig på det där alltså.
Men jag tänker ju på honom varje dag fortfarande, så egentligen borde det inte spela någon roll hur ofta jag besöker graven. För han finns ändå alltid med mig i mitt hjärta. Min dröm var att dela mitt liv med honom. Den drömmen försvann hastigt den där kvällen. Jag saknar honom så mycket att det värker i hjärtat.
Min älskade Daniel!

Jag vill inte tro att minnet av honom börjat blekna, jag vill aldrig att minnet av honom skall försvinna. Vill inte glömma hans doft, maskulin med svag doft av tvål. Jag vill inte glömma sättet hur han blygt flätade sina fingrar samman med mina när jag minst anade det. Vill inte glömma de där mjuka blå, snälla ögonen som jag såg in i så många gånger.
Inte heller hans nötbruna hår som alltid var rufsigt.
Jag vill alltid minnas denna underbara människa, min andra halva, min bästa vän, min pojkvän!
Han var den som alltid förstod mig, han visste vad jag kände bara genom att titta i mina ögon. Jag visste precis när han var ledsen eller glad. Och vi hade alltid varandra.
Jag älskade honom, och gör det fortfarande!
Förlåt mig, min älskade Daniel!