Jag är på väg in i en ny deppression, jag kan känna det i hels kroppen.
Jag är lätt irriterad, gråter mycket och vill helst vara själv.
Jag och Robbin pratade om det igår. Om man väl har vart inne i en deppression och tagit sig ur den så är man som en ihoplimmad glasskål sedan, stöter man till den lite för hårt så går den sönder igen. Man kan limma ihop skålen igen, men man kan inte limma ihop den hur många gånger som helst.
Jag tänker alldeles för mycket. Jag måste sluta att tänka massa negativt hela tiden, men det är faktiskt ganska svårt när man känner att allt är hopplöst.