Jag och min kusin roade oss en stund i dag med att gå igenom mitt stora smyckeskrin som innehåller ungefär en miljon olika halsband, armband och örhängen som jag aldrig använder.
Jag hittade massa snygga grejer som jag hade glömt att jag hade.
Jag hittade även mina favorit örhängen som Daniel hade köpt åt mig i 17 års present. Men han dog ju 2 dagar innan min födelsedag så jag fick dem av hans mamma på begravningen istället.
När jag satte på mig örhängena i mitt rum för en stund sedan så satte jag på våran låt och kände hur tårarna började rinna. Men det var inga smärtsamma tårar. Det var tårar som jag inte riktigt kan förklara. Men det kändes som lättnad tror jag.
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kanske kan ha kommit över Daniel nu.
Det var liksom helt otroligt, det kändes verkligen som att någon lyfte upp en stor sten från mina axlar och det började kittla i magen. En obeskrivlig känsla som jag inte kan förklara hur mycket jag än försöker.
Kanske har jag accepterat att han är död. Slutat fundera på om det var mitt fel. Slutat att tänka på vad jag hade kunnat göra för att dtoppa det.
Kanke kan jag nu äntligen gå vidare och kunna lära mig älska någon igen.